Venetian Snares - Filth

Någon gång efter årsskiftet läste jag rykten om att Venetian Snares senaste fullängdare ”Filth” skulle luta mer åt acidtechno, vilket sedan cementerades när Aaron Funk lade ut det inledande spåret ”Deep Dicking” på sin myspace. Funk har tidigare laborerat med acid och än så länge gett ut två album under pseudonymen Last Step, senast förra året med skivan ”1961”. Som Last Step jobbar Funk med ett retroaktigt sound med mycket Roland-maskiner, som exempelvis trummaskinerna 909 och 808 och självklart 303-synthen, som i mina öron är det som faktiskt definierar acid som subgenre till den elektroniska musiken. Därför var det väldigt spännande att höra smakprovet ”Deep Dicking”, eftersom det låter som ett mycket hårdare, smutsigare och punkigare Last Step.

Dock visar det sig ganska snabbt att just denna hårdhet är skivans stora svaghet: till skillnad från den acidflirtande Last Step, har den acidflirtande Venetian Snares valt att reducera mycket av det som annars alltid har preciserat Funks produktioner i överlag, det vill säga drivkraften i att det alltid händer otroligt mycket i varje låt, både i fråga om komplext programmerade beats och hans vackert komponerade musikaliska stycken som – hur fruktansvärt klichéartat och bajsnödigt det än må låta – nästan alltid verkar vilja berätta någon sorts historia. Till skillnad från många andra musiker inom i stort sett varje elektronisk genre, har Aaron Funk alltid utmärkt sig genom att experimentera med och försöka tänja på gränserna till hur pass annorlunda man kan konstruera en låt, allra tydligast genom att aldrig tillåta sig själv att loopa partier mer än nödvändigt.

Med ”Filth” leverar Funk istället komplext konstruerad techno där 303-synthen nästan oavbrutet vrålar ur sig till synes ostrukturerade ljud och toner medan basgångarna och synthslingorna får stå i bakgrunden, för att bara ibland kunna tränga genom den massiva ljudbilden och skänka låtarna Venetian Snares karakteristiska atmosfär av mörker och disfunktionalitet. Självklart hör jag att tanken med skivan är att ta det han hunnit upptäcka via Last Step, iklä sig rollen som den inom breakcorescenen legendariske Venetian Snares, skapa en sorts post-modern version av 80-talets acid som knappt går att dansa till och sedan bara vrida allt så pass många varv att det till slut ständigt ligger precis på gränsen till att krackelera och falla sönder. Det är ju ändå ganska typiskt Venetian Snares.

Men för första gången på väldigt länge – och då tänker jag på hans allra tidigaste produktioner som ”Greg Hates Car Culture” eller ”Shitfuckers!!!” – hör jag tendenser till så kallad looping och lite av en enformighet i låtstrukturerna. Man hinner inte lyssna på mer än två låtar innan man kan börja lista ut hur de kommande spåren kommer att vara. Eller ännu värre: när man hunnit lyssna på halva skivan kanske man inte ens kommer att minnas hur de två första låtarna gick, just för att man hela tiden obarmhärtigt bombarderas med det här minutiöst arrangerade kaoset som till slut riskerar att bli på tok för enerverande.

Samtidigt har Venetian Snares hunnit pröva på väldigt mycket under sina år som fruktansvärt aktiv producent och även om han i och med ”Filth” nått någon sorts lägstanivå, är det ändå inte särskilt lågt – det håller bara inte för en hel timme. Om bara några veckor kommer EPn ”Horsey Noises” ut på Planet µ och jag tror att det kortare formatet i form av en EP är det bästa för en så pass föränderlig musiker som Funk. Och förhoppningsvis har han också lämnat acidsoundet bakom sig, i alla fall under epitetet Venetian Snares.

Smakprov från ”Filth":
Venetian Snares – ”Deep Dicking”