Raoul Sinier om breakcore och fildelning

Intervju med Raoul Sinier, grafisk designer, filmmakare, konstnär och musiker

Till vilken grad anser du att fildelning har hjälpt breakcorescenen?
Det är väldigt svårt att svara på, men för många artister har det nog hjälpt att få lite extra exponering. Jag tror att det har varit bra för nya artister men dåligt för redan etablerade, framför allt när skivorna läcker ut på nätet månader innan releasedatumet.

Till vilken grad skulle du säga att fildelning varit viktig för din upptäckt av breakcorescenen?
Den har varit viktig i mitt upptäckande av mycket olika typer av musik och konst, men inte särskilt mycket inom just breakcore. När jag upptäckt ny breakcore har det varit från en skiva till en annan, mestadels tack vare att artisterna inom scenen sysslat med andra genrer vid sidan om.

Anser du att fildelning har hjälpt dig att nå ut till en större publik?
Förmodligen. Men jag är tyvärr inte säker på att det hjälper skivbolagen.

Om vi bortser från skivbolagen: har du på något vis upplevt att fildelning märkbart har minskat dem intäkter du kunde ha fått via din musik? Har du upplevt dess genomslag på en direkt nivå?
Eftersom jag bara givit ut skivor sedan 2004 och fildelning redan hade hunnit bli rätt stort då, kan jag inte hävda att jag har det.

Vad är din personliga åsikt kring fildelning?
Problemet enligt mig är att det enda vi hör från både de som försvarar och de som fördömer fildelning är korkade saker. Här i Frankrike har man ganska nyligen röstat fram HADOPI-lagen, vilket är fruktansvärt idiotiskt, barnsligt och ogenomförbart. Meningen är att stoppa fildelningen och återfå pengarna som skulle ha gått till konst och kreativitet, men självklart avser det bara Universal och de andra höjdarna. De självständiga skivbolagen glömmer man fullkomligt bort.

Jag är väldigt emot alla lagar och antipiratverksamheten, men samtidigt är det alltför bekvämt att låtsas om att det är okej att inte betala för musik. Fast å andra sidan är själva idén med fri kultur väldigt lockande. Jag har inga intelligenta lösningar, men så länge som debatten fortsätter att vara så här obstinat, kommer vi inte komma någonstans.

Vi har de som hävdar att fildelning är okej och tar Madonna och Metallica som exempel, artister som självklart fortfarande har det bra. Men indiescenen då? Indies skadas verkligen av piratnedladdningen. En sida skulle kunna vara att ju mer ens musik laddas ner, desto fler spelningar får man, vilket är sant – men skivbolagen då? Förtjänar inte de också att tjäna ihop sitt levebröd?

Diskussionerna har även handlat om behovet av skivbolag överhuvudtaget. Vissa hävdar att fildelningen har gjort eller snart kommer att göra skivbolag förlegade och att varje artist kommer att få sköta sin egen marknadsföring och försäljning av musik i cyberrymden, eftersom den blir alltmer digitaliserad.

Vad är dina tankar kring skivbolagen, utifrån det perspektivet? Hur har deras roll förändrats efter fildelningens stora boom? Vad har skivbolag som Coredump, Sublight och numera Ad Noiseam kunnat hjälpa dig med som du inte skulle ha kunnat sköta själv? Eller handlar det inte så mycket om huruvida du kan hantera det, som att låta andra göra det så du kan fokusera helhjärtat på viktigare saker?
Skivbolag sköter väldigt mycket som jag inte är kapabel till eller medveten om. De kan promotion, marknadsföring, de har gedigna nätverk, de pressar skivorna, de hanterar distributionen, och så vidare. Det är ett riktigt jobb.

Självklart kan man göra allt det där själv, men det blir väldigt mycket extra arbete. Och så finns aspekten som rör hur skivbolag hjälper en att bygga upp en image och ett rykte. På ett sätt fungerar de som en sorts kvalitetsstämpel. Vissa människor intresserar sig för vissa specifika skivbolag eftersom de har själ, vilket också är viktigt.

Hur upptäcker du ny musik?
Via hemsidor, forum, vänner och att jag håller mig uppdaterad om det som ges ut på mina favoritbolag.

Laddar du någonsin själv ner musik och till vilken grad? Laddar du ner enstaka låtar, för att sedan köpa skivorna?
Jag både laddar ner och streamar mycket musik. I slutändan behåller jag inte särskilt mycket av det och jag köper det som verkligen är riktigt bra.

Är den fysiska skivan fortfarande väldigt viktig för dig?
Ja, antagligen främst för att jag är 36 år. När jag var ung fanns inget Internet – kan du tänka dig det? Jag kan inte begripa ett liv utan Internet, men mp3-filer och andra nya filformat tillhör inte min generations kultur. När jag gav ut min första skiva, var det en fantastisk känsla att ta emot dem fysiska exemplaren. Jag hade några mp3-filer på min hemsida, men det var inte samma sak, inte som den äkta varan. Eller det hade i alla fall inte samma känsla kring sig.

Dock förändras det här sakta men säkert och jag antar att det här är de sista åren för CD-formatet, eller fysiska utgivningar i största allmänhet. Jag kan inte säga att jag känner mig sorgsen, för det är inte poängen, men för tillfället känns fysiska utgivningar fortfarande mer äkta eftersom skivbolaget måste ta risker och därmed visar att de tror på dig. Det kostar pengar och blir lite av en kvalitetsförsäkring.

Majoriteten verkar se på musik som något som borde vara helt gratis. Är det här bara en naturlig process i och med Internet och fildelningstekniken? Måste artister helt enkelt hitta andra sätt att tjäna pengar på, som att göra fler spelningar och sälja merchandise och dylikt? Eller måste folk ändra sina åsikter i frågan och förstå svårigheterna i att det ska vara gratis för alla? Eller måste det ske någon sorts förlikning mellan dessa två?
Vi kan inte skylla på nedladdarna och framför allt inte på ungdomarna, eftersom de mer eller mindre har fötts med Internet och fildelning. För mig är ett av problemen att de stora skivbolagen dränker marknaden med dålig musik som mer blir till en förbrukningsvara till ett mycket högt pris. Inte alla här i Frankrike har råd att spendera 20 euro på en skiva.

Visste du att när CD-formatet lanserades sålde de stora bolagen skivorna för ett högre pris än vinylen, så att vinylindustrin inte skulle kollapsa över en natt? Det var meningen att de efter bara några månader skulle sänka priserna, eftersom det är så mycket billigare att pressa CD-skivor än vinyl. Självklart gjorde de inte det. Jag vet att det här kan låta en aning naivt, men de stora bolagen har inrättat så många felaktiga idéer, lögner och propaganda. Jag kan helt enkelt inte beskylla nedladdarna, eftersom de blivit uppfostrade in i det här.

Raoul Sinier ges för tillfället ut på Ad Noiseam och kom förra året ut med tredje fullängdaren "Brain Kitchen".

Nicolas Chevreux om breakcore och fildelning

Intervju med Nicolas Chevreux, som driver skivbolaget Ad Noiseam från Berlin sedan 2001

Till vilken grad skulle du säga att fildelning varit viktig för din upptäckt av breakcorescenen?
Ingen alls. Jag upptäckte den genom vänner, spelningar och promotion från olika skivbolag. Under andra halvan av 90-talet drev jag ett radioprogram, vilket sakta men säkert drog till sig uppmärksamhet från skivbolag aktiva inom industriella genrer och breakcore. Jag fick promotionskivor, höll kontakt med bolag och artister, fortsatte gå på spelningar och en sak ledde till den andra.

Till vilken grad anser du att fildelning har hjälpt breakcorescenen?
Demografin inom breakcore är väldigt lik den som fanns under 90-talets IDM-scen, det vill säga mestadels män framför sina datorer, så tidig fildelning som Napster och Soulseek hjälpte förmodligen människor att sprida denna musik när den var begynnande. Utifrån ett bredare perspektiv, till ungefär mitten på 2000-talet medan musiken fortfarande höll på att expandera, brukade fans, musiker och skivbolag vara väldigt nära sammankopplade med varandra, och en av kommunikationskanalerna man använde var fildelning.

När flera anonyma sätt att ge ut piratutgivningar har vuxit fram, mestadels via torrentsidor, har denna typ av kommunikation starkt försvagats, och själva ”communityn” som hade växt fram tynade ganska snabbt bort.

Den nuvarande situationen för breakcore är inte annorlunda än för någon annan musikgenre: antalet producenter som faktiskt har möjligheten att ge ut musik har minskat väldigt starkt, och klyftan mellan dem och den mer identitetslösa fildelningen – där piratreleaser är viktigare än att stötta scenens aktörer – har vuxit sig överlägset starkare.

Så antalet producenter har minskat eftersom det finns mindre pengar att investera?
Mindre pengar att investera betyder färre utgivningar – och väldigt få från nya artister – och därmed mindre erkännande och spelningar. Konsekvensen är att det är mycket svårare för nya musiker att bli tagna på allvar och faktiskt kunna göra det där stora hoppet från att skriva musik som en hobby, till att arbeta med det på en seriös nivå.

Jag tar det som att du själv inte fildelar?
Nej. Jag har aldrig gillat idén och jag behöver sannerligen inte det. Skivbolagen nästan drunknar i ny musik och jag skulle inte ens ha tid med att hinna lyssna på musik om jag laddade ner den via P2P.

Hur har du som skivbolagsägare jobbat för att minska förlusten för både dig och dina artister?
Genom att närvara på så många digitala plattformar som möjligt, annonsera via nya format och försöka förklara situationen för fans i sådana här intervjuer.

Hur har scenen och dess skivbolag jobbat som helhet? Finns det någon sorts kollektiv tanke kring hur man ska fortsätta?
Inte nu längre, enligt mig. När det här soundet slutade vara inne, dog scenen ut nästan helt och hållet. Artister, skivbolag och arrangörer jobbar tillsammans, men det finns väldigt lite feedback eller stöd från publiken.

Har du försökt att anpassa dig efter det rådande klimatet, kanske genom att till exempel konvertera till digitala utgivningar, vilket skulle kunna dra ner kostnaderna på CD-skivor som folk ändå är ovilliga att betala för? Eller kanske genom att lägga till något extra till de fysiska utgivningarna?
Jag har försökt med följande:

1. Nästan allting på Ad Noiseam finns numera tillgängligt i digitalt format, men jag har noterat att de lagliga nedladdningarna köps i samma länder som de fysiska skivorna. I länder där mycket piratnedladdning råder kommer de lagliga nedladdningarna inte ens upp till en procent.

2. Att dra ner på priserna på vinylskivor är i stort sett omöjligt, eftersom det från början är väldigt ovanligt att faktiskt gå med vinst via vinyl. Jag har försökt att sänka priset på CD-skivorna med allt som allt ca 10%, utan något större genomslag. Själva priset för att trycka CD-skivor har inte förändrats alls sedan Ad Noiseam startade för åtta år sedan.

3. Att lägga till extra saker till de fysiska utgivningarna är en bra metod att öka lojaliteten i ens kärngrupp och att belöna fansen, men det går ju inte att göra särskilt mycket när ens investeringstillgångar har minskat.

Köper folk fler vinylskivor inom breakcorescenen, eller åtminstone från ditt skivbolag, i jämförelse med CD-utgivningar?
Det är en geografisk fråga: vinyl säljer definitivt bättre än CD i Europa, medan det är tvärtom i Amerika.

Om skivbolagen skulle ha utvecklat bra och billiga tjänster precis i början, istället för att försöka ta kål på ett odjur, hade människor kanske vant sig mycket tidigare med att betala för digital musik.
iTunes och eMusic lanserades rätt tidigt och det förändrade inte mycket. Som jag ser det är problemet inte själva priset, utan det faktum att människor anser att musik ska finnas tillgängligt helt gratis. Till och med ett minimipris ser många som en stor barriär.

Kommer digitala tjänster någonsin kunna passera den olagliga fildelningen?
Med tanke på att en stor del av de digitala tjänsterna för tillfället förlorar pengar, låter det osannolikt, även om det skulle kunna finnas en möjlighet.

Kommer förändringen endast att ske via allmänhetens syn på fildelning, eller med striktare lagar och hårdare straff?
Det är allmänhetens åsikt som måste förändras. Men eftersom det kräver att man börjar ta betalt för något som hunnit bli gratis, är det möjligt att striktare lagar kommer att bli nödvändiga om de nu kan drivas igenom, hur sorgligt det än låter.

En robot som imiterar kåthet, ångest och tvångsmässighet

Aaron Funk har för mig alltid framstått som en person vars huvud hela tiden verkar kretsa kring två saker allena: beats och sex. 2003 gav han och dåvarande flickvännen Hecate ut skivan ”Nymphomatriarch”, vars låtar är uppbyggda kring samplingar från ljudinspelningar av dem två i sängen. Samplingarna har manipulerats till näst intill oigenkännlighet, men lite här och var tränger ljud som stön och smiskanden fram; det sistnämnda ersätter till och med virveltrumman i andra spåret ”Blood on the Rope”. Hecate själv hävdar att skivan föddes ur en gemensam passion för deras två favoritsaker – just beats och sex.

Det faktum att en majoritet av Funks oftast rätt överdrivna titlar tydligt pekar på sex – som till exempel ”Deep Dicking”, ”Crashing the Yogurt Truck” (slang för att ejakulera på något), ”Chainsaw Fellatio” och ”Splooj Guzzlers” (som kan översättas till ”att girigt eller vant dricka ejakulation”) – bara stärker ens misstankar. Eller så tycker han – som i någon sorts akt av barnslig tonårsrevolt – bara om att ständigt slänga sig omkring med ”provocerande” titlar till sina produktioner.

Vilket det nu än må vara passar det mig alldeles utmärkt, eftersom jag på senare tid motvilligt insett – hur mycket jag dagligen och nästan tvångsmässigt än försöker övertyga mig själv om motsatsen – att beats och sex är det enda jag också tänker på, vilket i sin tur gör det föga överraskande att jag blivit besatt av titelspåret till kommande EPn ”Horsey Noises” som kommer ut om exakt en vecka.

Venetian Snares har inte lämnat acidflirtandet bakom sig ännu, men till skillnad från den rådistade och något migränåstadkommande acidtechnon på skivan ”Filth”, är det istället en mer tillbakalutad och inte lika sönderkomplex Funk, som via beats i 5/4-takt, mörka 303-slingor, ångestladdade Analordklingande synthar och dova basgångar gång på gång upprepar den porriga raden ”Hey horse teeth girl / I want to make you make horsey noises”. Det är ingen övertydligt sexuell låt som skrivits utifrån tanken att bli ett sorts soundtrack till svettiga och hormonstinna kroppar som trycker sig mot varandra på dansgolvet på någon av sommarens otaliga klubbar; det är istället mörkret i produktionen och tvånget bakom repeterandet av samma mening som gör ”Horsey Noises” till just en sådan där låt som tack vare att jag upptäckt den vid vad jag inbillar mig som rätt tidpunkt, har lyckats krypa in under skinnet på mig, sugit tag i en artär och för tillfället pumpar i mig med full kraft.

”Horsey Noises” är en obehaglig låt, men samtidigt kan jag självklart inte förmå mig att sluta trycka på bakåtknappen på min iPod varje gång det återstår några få sekunder kvar av spåret. Beteendet är rätt typiskt för mig och säkerligen många andra: att tvinga sig själv att ”genomlida” samma låt gång på gång på gång, eftersom det faktum att den kan ge upphov till så starka känslor som obehag, oro, rädsla eller sorg samtidigt är ett stort bevis på att någon lyckats ringa in ens tillvaro, men som istället för att vilja stryka en lite medhårs och skänka tröst istället lindar sig runt hjärtat och likt en snara drar åt hårdare och hårdare.

”Horsey Noises” är i grund och botten uppbyggd kring två väldigt enkla delar: första halvan är som ett sorts proklamerande av ”handlingen” och ett ganska rakt beskrivande av tillståndet hos låtens ”jag”, dock som vanligt med Funks signaturinslag ständigt krypandes i skuggorna: små, korta och plötsliga utrop av rastlöshet, ett oväntat slag här, en oväntad ton där. Vemodet är hela tiden närvarande, samtidigt som det faktum att det är så precist programmerat och att Aaron Funks röst nästan låter lite entonig, starkt kontrasterar mot just det ovannämnda tungsinnet. Den är inte falsk utan mekanisk, lite som att höra en robot försöka imitera kåthet, ångest och tvångsmässighet. Det är ett artificiellt begär som vädras i låten, lite som Kraftwerks ”Computer Love”, men där kärleksförklaringen har ersatts av ett enkelt ha-begär efter vilken annan människa som helst.

Det är i andra halvan som den här rastlösheten får större spelrum när Funks komplexa beats slår med full kraft över den tidigare redan etablerade låtstrukturen, när trumslagen blir mer frenetiska och avslöjar att det under den så exakt koordinerade strukturen hela tiden ligger ett trasigt kretskort som skickar ut defekta signaler i syfte att bryta av mot ordningen. Ju längre låten fortsätter, desto mer hör man även små variationer i Funks samplade röst i form av små förvridningar av orden, utdragna stavelser som klipps och klistras över varandra, manipulationer som gör meningen och sången alltmer deformerad och tydliggör att han blivit en slags robot som hakat upp sig på en sak.

Men allt det här sker bara i några sekunder åt gången och till slut återgår ”Horsey Noises” till hur den började och allting mattas långsamt av och avslutas med en sista upprepning av den där raden. Det är kontrasten mellan en rätt simpel – och för att vara Venetian Snares, ganska poppig – låtstruktur och programmerandet som alltid är fullt av små, exakta och väl genomtänkta detaljer som gör mig obekväm, eftersom ”Horsey Noises” verkar sammanfatta en sommar som inte ens hunnit börja än. Den ger inget uttryck för något sorts gott och ont ställt mot varandra, utan två sidor av samma fulhet: låten börjar när begäret redan har fått övertaget och beskriver helt enkelt hur den går från en liten impuls till att slå ut helt och bli till en fix idé som man inte kan göra annat än att tyst upprepa för sig själv som ett slags oanständigt mantra.

Gå in på Venetian Snares myspace för att höra "Horsey Noises". EPn ges ut den 1 juni på Planet μ.

Venetian Snares - Filth

Någon gång efter årsskiftet läste jag rykten om att Venetian Snares senaste fullängdare ”Filth” skulle luta mer åt acidtechno, vilket sedan cementerades när Aaron Funk lade ut det inledande spåret ”Deep Dicking” på sin myspace. Funk har tidigare laborerat med acid och än så länge gett ut två album under pseudonymen Last Step, senast förra året med skivan ”1961”. Som Last Step jobbar Funk med ett retroaktigt sound med mycket Roland-maskiner, som exempelvis trummaskinerna 909 och 808 och självklart 303-synthen, som i mina öron är det som faktiskt definierar acid som subgenre till den elektroniska musiken. Därför var det väldigt spännande att höra smakprovet ”Deep Dicking”, eftersom det låter som ett mycket hårdare, smutsigare och punkigare Last Step.

Dock visar det sig ganska snabbt att just denna hårdhet är skivans stora svaghet: till skillnad från den acidflirtande Last Step, har den acidflirtande Venetian Snares valt att reducera mycket av det som annars alltid har preciserat Funks produktioner i överlag, det vill säga drivkraften i att det alltid händer otroligt mycket i varje låt, både i fråga om komplext programmerade beats och hans vackert komponerade musikaliska stycken som – hur fruktansvärt klichéartat och bajsnödigt det än må låta – nästan alltid verkar vilja berätta någon sorts historia. Till skillnad från många andra musiker inom i stort sett varje elektronisk genre, har Aaron Funk alltid utmärkt sig genom att experimentera med och försöka tänja på gränserna till hur pass annorlunda man kan konstruera en låt, allra tydligast genom att aldrig tillåta sig själv att loopa partier mer än nödvändigt.

Med ”Filth” leverar Funk istället komplext konstruerad techno där 303-synthen nästan oavbrutet vrålar ur sig till synes ostrukturerade ljud och toner medan basgångarna och synthslingorna får stå i bakgrunden, för att bara ibland kunna tränga genom den massiva ljudbilden och skänka låtarna Venetian Snares karakteristiska atmosfär av mörker och disfunktionalitet. Självklart hör jag att tanken med skivan är att ta det han hunnit upptäcka via Last Step, iklä sig rollen som den inom breakcorescenen legendariske Venetian Snares, skapa en sorts post-modern version av 80-talets acid som knappt går att dansa till och sedan bara vrida allt så pass många varv att det till slut ständigt ligger precis på gränsen till att krackelera och falla sönder. Det är ju ändå ganska typiskt Venetian Snares.

Men för första gången på väldigt länge – och då tänker jag på hans allra tidigaste produktioner som ”Greg Hates Car Culture” eller ”Shitfuckers!!!” – hör jag tendenser till så kallad looping och lite av en enformighet i låtstrukturerna. Man hinner inte lyssna på mer än två låtar innan man kan börja lista ut hur de kommande spåren kommer att vara. Eller ännu värre: när man hunnit lyssna på halva skivan kanske man inte ens kommer att minnas hur de två första låtarna gick, just för att man hela tiden obarmhärtigt bombarderas med det här minutiöst arrangerade kaoset som till slut riskerar att bli på tok för enerverande.

Samtidigt har Venetian Snares hunnit pröva på väldigt mycket under sina år som fruktansvärt aktiv producent och även om han i och med ”Filth” nått någon sorts lägstanivå, är det ändå inte särskilt lågt – det håller bara inte för en hel timme. Om bara några veckor kommer EPn ”Horsey Noises” ut på Planet µ och jag tror att det kortare formatet i form av en EP är det bästa för en så pass föränderlig musiker som Funk. Och förhoppningsvis har han också lämnat acidsoundet bakom sig, i alla fall under epitetet Venetian Snares.

Smakprov från ”Filth":
Venetian Snares – ”Deep Dicking”

Soundtrack till sommaren 2009

Sedan Ad Noiseam startade 2001, har alla som köpt skivor via skivbolagets nätbutik fått en CDR-skiva med samlade spår från aktuella releaser. Deras första heldigitala samlingsrelease som lades upp för några veckor sedan bjuder på femton låtar av femton artister från det som givits ut under våren 2009, och det är en färgrik skara musiker som trängs inom en rad olika genrer och subgenrer: samlingen bjuder på allt från Raoul Siniers glitchiga och alltid lika starkt hiphopinfluerade beats, Cardopushers fusion av drum n bass och dubstep och Sickboys hårt pumpande technobeats, till The Kilimanjaro Darkjazz Ensembles mer lågmälda, mjuka och mörka darkcore, The Teknoists breakcore med bifogade metal-samplingar och Mad EPs hiphopflörtande "Clones" med Puppetmastaz bakom mikrofonerna.

Framöver kommer Ad Noiseam pröva med att uteslutande lägga upp sådana här samlingsskivor digitalt på hemsidan, kostnadsfritt med lite sämre kvalitet på mp3-filerna. Man kan ju dock alltid punga ut med ynka 5 euro, för att (1) få musiken i bra kvalitet, (2) stödja Amnesty International och (3) såklart även varje artist bakom musiken!

Smakprov från samlingsskivan:
Raoul Sinier - "Listen Close" (från skivan "Brain Kitchen")
The Teknoist - "Full Metal Teknoist" (från "...Like a Hurricane Made of Zombies")
The Kilimanjaro Darkjazz Ensemble - "Shadows" (från "Mutations EP")