Aaron Funk har för mig alltid framstått som en person vars huvud hela tiden verkar kretsa kring två saker allena: beats och sex. 2003 gav han och dåvarande flickvännen Hecate ut skivan ”Nymphomatriarch”, vars låtar är uppbyggda kring samplingar från ljudinspelningar av dem två i sängen. Samplingarna har manipulerats till näst intill oigenkännlighet, men lite här och var tränger ljud som stön och smiskanden fram; det sistnämnda ersätter till och med virveltrumman i andra spåret ”Blood on the Rope”. Hecate själv hävdar att skivan föddes ur en gemensam passion för deras två favoritsaker – just beats och sex.
Det faktum att en majoritet av Funks oftast rätt överdrivna titlar tydligt pekar på sex – som till exempel ”Deep Dicking”, ”Crashing the Yogurt Truck” (slang för att ejakulera på något), ”Chainsaw Fellatio” och ”Splooj Guzzlers” (som kan översättas till ”att girigt eller vant dricka ejakulation”) – bara stärker ens misstankar. Eller så tycker han – som i någon sorts akt av barnslig tonårsrevolt – bara om att ständigt slänga sig omkring med ”provocerande” titlar till sina produktioner.
Vilket det nu än må vara passar det mig alldeles utmärkt, eftersom jag på senare tid motvilligt insett – hur mycket jag dagligen och nästan tvångsmässigt än försöker övertyga mig själv om motsatsen – att beats och sex är det enda jag också tänker på, vilket i sin tur gör det föga överraskande att jag blivit besatt av titelspåret till kommande EPn ”Horsey Noises” som kommer ut om exakt en vecka.
Venetian Snares har inte lämnat acidflirtandet bakom sig ännu, men till skillnad från den rådistade och något migränåstadkommande acidtechnon på skivan ”Filth”, är det istället en mer tillbakalutad och inte lika sönderkomplex Funk, som via beats i 5/4-takt, mörka 303-slingor, ångestladdade Analordklingande synthar och dova basgångar gång på gång upprepar den porriga raden ”Hey horse teeth girl / I want to make you make horsey noises”. Det är ingen övertydligt sexuell låt som skrivits utifrån tanken att bli ett sorts soundtrack till svettiga och hormonstinna kroppar som trycker sig mot varandra på dansgolvet på någon av sommarens otaliga klubbar; det är istället mörkret i produktionen och tvånget bakom repeterandet av samma mening som gör ”Horsey Noises” till just en sådan där låt som tack vare att jag upptäckt den vid vad jag inbillar mig som rätt tidpunkt, har lyckats krypa in under skinnet på mig, sugit tag i en artär och för tillfället pumpar i mig med full kraft.
”Horsey Noises” är en obehaglig låt, men samtidigt kan jag självklart inte förmå mig att sluta trycka på bakåtknappen på min iPod varje gång det återstår några få sekunder kvar av spåret. Beteendet är rätt typiskt för mig och säkerligen många andra: att tvinga sig själv att ”genomlida” samma låt gång på gång på gång, eftersom det faktum att den kan ge upphov till så starka känslor som obehag, oro, rädsla eller sorg samtidigt är ett stort bevis på att någon lyckats ringa in ens tillvaro, men som istället för att vilja stryka en lite medhårs och skänka tröst istället lindar sig runt hjärtat och likt en snara drar åt hårdare och hårdare.
”Horsey Noises” är i grund och botten uppbyggd kring två väldigt enkla delar: första halvan är som ett sorts proklamerande av ”handlingen” och ett ganska rakt beskrivande av tillståndet hos låtens ”jag”, dock som vanligt med Funks signaturinslag ständigt krypandes i skuggorna: små, korta och plötsliga utrop av rastlöshet, ett oväntat slag här, en oväntad ton där. Vemodet är hela tiden närvarande, samtidigt som det faktum att det är så precist programmerat och att Aaron Funks röst nästan låter lite entonig, starkt kontrasterar mot just det ovannämnda tungsinnet. Den är inte falsk utan mekanisk, lite som att höra en robot försöka imitera kåthet, ångest och tvångsmässighet. Det är ett artificiellt begär som vädras i låten, lite som Kraftwerks ”Computer Love”, men där kärleksförklaringen har ersatts av ett enkelt ha-begär efter vilken annan människa som helst.
Det är i andra halvan som den här rastlösheten får större spelrum när Funks komplexa beats slår med full kraft över den tidigare redan etablerade låtstrukturen, när trumslagen blir mer frenetiska och avslöjar att det under den så exakt koordinerade strukturen hela tiden ligger ett trasigt kretskort som skickar ut defekta signaler i syfte att bryta av mot ordningen. Ju längre låten fortsätter, desto mer hör man även små variationer i Funks samplade röst i form av små förvridningar av orden, utdragna stavelser som klipps och klistras över varandra, manipulationer som gör meningen och sången alltmer deformerad och tydliggör att han blivit en slags robot som hakat upp sig på en sak.
Men allt det här sker bara i några sekunder åt gången och till slut återgår ”Horsey Noises” till hur den började och allting mattas långsamt av och avslutas med en sista upprepning av den där raden. Det är kontrasten mellan en rätt simpel – och för att vara Venetian Snares, ganska poppig – låtstruktur och programmerandet som alltid är fullt av små, exakta och väl genomtänkta detaljer som gör mig obekväm, eftersom ”Horsey Noises” verkar sammanfatta en sommar som inte ens hunnit börja än. Den ger inget uttryck för något sorts gott och ont ställt mot varandra, utan två sidor av samma fulhet: låten börjar när begäret redan har fått övertaget och beskriver helt enkelt hur den går från en liten impuls till att slå ut helt och bli till en fix idé som man inte kan göra annat än att tyst upprepa för sig själv som ett slags oanständigt mantra.
Gå in på Venetian Snares myspace för att höra "Horsey Noises". EPn ges ut den 1 juni på Planet μ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar